patriksundin

Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att slå mig ner vid datorn och bloggen, men sedan låtit det hela rinna ut i sanden på sista tiden. jag tror det har med rastlöshet att göra,, eller så är jag bara lat. måste ju ha varit minst en månad sen jag skrev sist. Men men, en månad går fort och sen sist har jag blandannat lämnat det här eländigt vackra landet för en tripp till Cypern & Ayia Napa. Det var ett härligt avbrott i vardagen men som med det mesta har man ju delade känslor inför sånt där. Visst är det sjukt skönt att åka iväg till ett varmare land, pool precis utanför dörren, poolbar precis intill poolen, vackra flickor och lönnfeta gubbar i baren som trycker i sig taskigt käk tillsammans med blaskiga öl. allt blir liksom så mycket humanare på något vis. tänk att få leva så. ligga under solen med en grogg en vacker torsdagseftermiddag i sena september, äta trerätters på en grekisk restaurang mitt i veckan med en god vän i närmsta sällskap. avsluta dagen klockan halv 6 på morgonen med en gyros i högernäven på samma solstol vid hotellpoolen där man satt och gassade tidigare under gårdagen. givetvis är det omöjligt, det kostar för mycket, och hade inte solen tagit kål på en så hade säkerligen utelivet gjort det.
Det svåra är dock att komma hem. att möta tomheten och demonerna hemma på kammaren igen, demonerna på datorn, på TV'n, i gitarren. demonerna på ICA!! det är väldigt lätt att bli hemtam men så fort man kommer bort och bryter mönstret känner man den där olusten när man kommer tillbaks. det är då man måste kicka upp alla de där bollarna i luften igen. i mitt fall blir det jobb, musik och fest. alltid nåt på G:)

Jag är nog inte särskilt äventyrlig av mig har jag märkt. jag gillar att resa men blir under resans gång mätt på det väldigt fort. det kanske låter knäppt med tanke på vad jag nyss skrev om Ayia Napa-resan. men jag tror att det återigen är en slags rastlöshet som spelar in. en svårighet att koppla av kanske. jag & arild bokade vår utlandsresa ungefär 2 veckor innan vi åkte och vi var båda eld och lågor under de där två veckorna. när vi kom dit rumlade vi runt "som vikingar som aldrig hittar hem" som Demian skulle uttryckt det. men nånstans fanns hela tiden tanken "jaha,, nudå?". vad är nästa projekt? det är väl ofrånkomligt att man längtar hem till sin egen dusch och säng, men jag önskar att jag hade haft lättare för att koppla bort allt "SEN"
Dessutom är det nåt speciellt med Sverige, nåt speciellt med "hemma" liksom. ja tillochmed ljungby har tamefan sin charm.

fick bilden nedan av våra järvsövänner på cypern,, väldigt internt men aja:)
hörs!